Förlossningen

 
Hemma trodde jag att vattnet börjat gått så ringer in till förlossningen vid halv nio , nio tiden.
Dom trodde inte att det var vattnet men bad mig att gå runt med en binda ifall det var så att vattnet kom lite då och då. Och skulle gå med det i 2h. Sen höra av mig igen.
Fördrev tiden med att börja städa hela nedervåningen. Hade molnande värk som kändes som mensvärk.
Men gjorde absolut inte ont, tiden gick å fick lite värre mensvärk men gjorde fortfarande inte direkt ont.
Ringde hem min sambo för något i mig sa att det snart var dags. Medans han var på väg hem fick jag ytligare lite ont. Trodde dock bara det var inbillning eftersom jag visste att han var på väg. Och att vi skulle ringa in till förlossningen igen. Och åka och kontrollera om det var vattnet som gått eller inte. För startar inte det av sig själv lär man bli igång satt när det gått 48h. När han var hemma ringde jag in igen och sa att det lär vara vattnet annars går jag å små kissar på mig till och från. Men att jag inte hade jätte ont. Så dom trodde inte på mig denna gång heller och tyckte jag skulle avvakta. Men efter 10min ringer jag dit igen å berättar att det gör ondare nu men fortfarande så man klarar av smärtan. Att jag är extremt varm så jag knappt kan ha kläder på mig.
Hon tyckte inte att jag skulle åka in nu heller men jag övertala henne så jag skulle få komma in å kontrollera vattnet få smärtlindring sen åka hem igen. Det tyckte jag lät bra, så man vet om det snart är dags eller inte.
Så vi byter om och åker in. Redan i bilen börjar jag känna att det ytterligare kommer en högre smärta ibland men fortfarande inte så pass ont att jag förstår att det är dags.

När vi väl kommer fram gör det ont men mer en obehaglig smärta en så ont som jag trott att det ska göra så går runt i cirklar, får ställa mig och ta en vikt. Innan jag ska gå in i ett rum där dom ska ta blodtryck osv..
Men då känner jag att jag inte vill sitta utan vill gå runt. Så hon som tog hand om oss hämtade en annan som skulle kolla om jag hade öppnat mig något. Så en annan tjej kommer och tar över, får ta av mig kläderna och lägga mig ner, där konstaterar hon att jag redan är öppen 7 och att det inte dröjer innan det är dags. Jag fattar ingenting jag trodde ju vi skulle åka hem igen. Men där börjar dom koppla upp mig i en maskin så dom får mitt hjärtljud och lill killens. Berättar att det inte kommer gå att få någon smärtlindring utan att jag enbart kommer få lustgas. Och jag har tusen tankar som snurrar i mitt huvud, wtf.. är det nu det händer.. är de dags nu NU?!
Allt gick så himla fort, fick sätta mig en stund på en pilatesboll å gunga sen lägga mig igen för att få ligga på sidan. Och jag kände ett sån satans tyck neråt att jag ville hjälpa till att trycka men det fick jag absolut inte göra. Dom kollade igen å då var jag öppen 10. Så det var dags, Allt som allt tog 2h innan lilla Amandus var ute.
Allt flöt på som det skulle och jag fick sy ett litet ytligt stygn. När jag väl fick upp honom på bröstet kändes allt så himla overkligt, allt hade gått så fort att jag inte alls var med i svängarna men han var så himla perfekt. Just då blev jag den lyckligaste människan på jorden. Han var 49cm lång och vägde 3280.